19 september 2015

Skuggan i regnet



Illustrationen till ledaren i dagens nummer av Helsingin Sanomat ger en träffande bild av regeringen Sipiläs dilemma. Den medicin som regeringen föreslår är besk för arbetstagarna, men faller arbetsgivarparten i smaken. Det är lätt att uppleva att Juha Sipilä går näringslivets intressen och att EK gömmer sig bakom regeringens rygg. Kanske finns det en poäng i att paraply på finska heter sateenvarjo och att varjo även kan betyda skugga.

I verkligheten är Finlands näringsliv EK en belastning för regeringen. Bildligt uttryck torde statsministern hellre stå i regnet än under Jyri Häkämies paraply. Gårdagens demonstration var delvis oppositionens och i synnerhet vänsterns inklusive De grönas demonstration mot regeringen. Om socialdemokraterna suttit med i  regeringen, hade förslaget till en "tvingande lag" inte varit möjlig, men FFC hade knappast haft så svårt att godkänna regeringens målsättning eller varit så ovilligt att förhandla utgående från regeringens villkor. Att Lauri Lyly står bakom Antti Rinne eller vice versa är så självklart att vi  knappast kommer att få se några skämtteckningar med Lyly och Rinne som håller paraplyet för varandra. Däremot föranleder banden mellan arbetsgivarparten och regeringspartierna en misstro, som oppositionen, FFC och skämttecknare inte är sena att utnyttja.

Misstron är berättigad, fastän Sipilä inte torde ha några speciellt förtroendefulla relationer till EK. Situationen var en annan under regeringen Katainen, då Häkämies kontroversiellt tillträdde som VD för EK. I regeringen hade Hämämies gett statsminister Jyrki Katainens sitt lojala stöd, men vid arbetsmarknadsuppgörelsen i mars 2013 var det Katainen som - allt för uppenbart - backade upp Häkämies och arbetsgivarparten. (Se mitt blogginlägg "Katainen, Häkämies och Vapaavuori".) Regeringen Katainens ovillkorliga eftergift för eller gåva till EK till ett värde av en miljard euro försämrar nu möjligheterna till en överenskommelse. Katainens skugga faller ännu över EK och i förlängning över regeringen.

5 april 2015

50

Det är ingen större bedrift att fyll år, men femtio år är ett jubileum som man förväntas fira. Det finns väl inte några andra alternativ än att antingen vara bortrest eller att ordna kalas. En del är kanske bortresta på sin födelsedag för att inte behöva bjuda en massa gäster. Själv funderade jag på en Lapplandssemester, men av andra orsaker. Det är inte så lätt att ställa till ett gästabud när man är en ensamvarg. Det blev ändå ingen Lapplandsresa. Istället har jag under påsken skidat ett tiotal mil i det kilometerlånga kanonsnöspåret i Svarta backen i Nordsjö. Kaffebjudning blir det på Träskberga på onsdag mellan fyra och åtta. Titta gärna in!

Att jag kommit att bli en enstöring har flera orsaker. Det handlar inte bara om att jag skulle vara blyg eller att jag trivs med ensamhet. Det beror även på så konkreta saker som att jag sällan kan äta eller dricka det som bjuds och att jag i många år jobbade på kvällar och veckoslut. När jag för några år sedan äntligen lämnade kvällsarbetet fick jag för mig att jag igen skulle satsa på en idrottskarriär ... När jag går in för någonting, så brukar jag göra det helhjärtat. Då får socialt umgänge inte hög prioritet. Några julkort har jag inte skickat på många år. Det betyder inte att vänner och bekanta inte skulle vara viktiga för mig. Tvärtom är släktingar, grannar, gamla klasskamrater, kollegor och motsvarande bekanta extra viktiga.

Halvvägs till hundra är det lämpligt att reflektera över sitt liv. Jag kan notera att förutsättningarna inte alltid varit de bästa. Under skoltiden fick jag jobba extra mycket för att jag har dyslexi. Dyslexin begränsar fortfarande mina möjligheter. Finska har jag aldrig lärt mig ordentligt, vilket i sig föranlett ett visst utanförskap. Mina bristande förmåga att skriva på engelska har begränsat möjligheterna till en akademisk karriär. Mina filosofiska texter på Internet har haft en miljon besök, men besökarna är huvudsakligen rikssvenskar, som sällan tar kontakt. I varje fall var jag med min skepticism, traditionalism och postmodernism dömd att förbli en outsider även bland filosofer.



Det var minsann ingen självklarhet att jag efter gymnasiet skulle komma in på universitetet. I studentskrivningarna presterade jag dock så mycket över min egen nivå att jag inte bara fick det allmänna vitsordet Laudatur, utan även kom in Helsingfors universitet utan att behöva delta i några inträdesförhör. Studierna vid universitetet har inte alltid förlöpt så väl, men jag har uppnått mera än jag väntat mig.

När jag började mina studier vid Helsingfors universitet var planen att bli lärare i fysik och matematik - ifall jag inte skulle bli en ny Einstein. Mina fysikstudier avbröts dock efter att jag inte klarade av en liten obetydlig kurs i strålskydd, som undantagsvis undervisades enbart på finska. Istället bytte jag huvudämne till filosofi, trots att jag två gånger misslyckades med att få studierätt via inträdesförhör.

Studier i filosofi är sällan speciellt matnyttiga, men jag har haft tur. I snart 25 år har jag varit timlärare i filosofi vid universitetet. De senaste åren har jag undervisat vetenskapsfilosofi i Vik. Jag har de senaste 15 åren dessutom undervisat filosofi på gymnasienivå, de två senaste åren över Internet via GNet. Filosofistudierna och mina examina i filosofi gav mig även möjlighet att skaffa mig behörighet som lärare i fysik och matematik. Sedan snart fem år tillbaka har jag ett lektorat i matematik, fysik och kemi i Borgå. Vägen hit blev längre än jag tänkt mig, men jag har ingenting att ångra.

Min långa väg till att bli lektor och behörig lärare i matematik och fysik är en orsak till att jag inte riktigt upplever mig vara "mitt i livet", så som man något förskönande kallar högre medelålder. Jag har ju just kommit igång, åtminstone med det som jag mest sysslar med just nu. Jag gifte mig vid knappt trettio, köpte bostad som 35 år, blev förälder och skaffade körkort vid 36, var över 40 då jag skaffade min första bil, blev behörig lärare som fyrtioplussare, fick min första fasta anställning vid 45. Jag var en god bit över fyrtio när jag upptäckte de stora hårdrockbanden ACDC och Scorpions, fastän Scorpions grundades samma år som jag föddes och ACDC inte så mycket senare.

En vadmuskelskada gjorde att jag måste sluta med löpning vid 30 års ålder, men femton år senare börjad jag satsa på skidåkning och cykling. Rullskridskoåkning, rullskidning och paddling blev viktiga träningsformer. Som ung hade jag aldrig råd med dyr idrottsutrustning, men nu har jag ekonomiska möjligheter att satsa på utrustningen. På detta område är jag ännu ung och oerfaren och har mycket att lära av andra. Idrotten och skidåkningen har även gett mig möjligheter att återvända till rötterna och gamla bekantskapskretsar. För en månad sedan deltog jag för första gången i Vasaloppet. Det var en speciell känsla att stå på startlinjen bredvid gamla klasskamrater och tävlingskumpaner från över trettio år tillbaka i tiden. Lite som att vara tillbaka på 80-talet. Så mycket äldre känner jag mig inte heller.



Fysiskt är jag på många sett i bättre skick än för tjugo år sedan. Håret har visserligen blivit tunnare - mycket tunt på hjässan - och jag behöver numera läsglasögon, men jag har mera haba än jag haft som yngre och sixpacken är trimmad. Själen har inte heller åldrats speciellt mycket, men visst ser jag på världen och människorna omkring mig med lite annorlunda ögon än jag gjorde som yngre. En intressant förändring som en ökad ålder för med sig är att det finns allt färre tanter och allt flera attraktiva kvinnor. Det börjar bli brist på tanter i min omgivning. Jag saknar dem.

Själv har jag kanske mera swag nu än jag hade när jag fyllde fyrtio, men i allt fleras ögon är jag en farbror eller rent av en bisi. Det bekommer mig dock allt mindre om jag uppfattas som ungdomlig eller ej. I själva verket är det skönt att inte behöv verka ung. Min egen son är lika gammal som de elever jag är klassföreståndare för och många på klassen har yngre pappor än min son har. Det har vissa fördelar.

Det blir inga tal på min födelsedag, åtminstone inte från min sida. Må detta blogginlägg fungera som ersättning. Tack för att du gav dig tid för min livsbetraktelse. Välkommen på espresso.
 

31 juli 2014

Finlandisering


Fallet Krim och utvecklingen i Ukraina har under de senaste månaderna föranlett diskussion om ett eventuellt finländskt medlemskap i Nato. Åtminstone på Hufvudstadsbladets insändarsidor har flera debattörer tagit avstånd från ett Nato-medlemskap och samtidigt direkt eller indirekt förespråkat en återgång till Paasikivi-Kekkonen-linjen. En del inlägg har varit ologiska. Samtidigt som man kritiserar Nato-anhängare för att utan anledning försöka skrämma folk för Ryssland hävdar man att ett Natomedlemskap skulle vara en farlig provokation mot Ryssland.

Om Ryssland är så ofarligt, så borde väl ett medlemskap i Nato inte vara så riskfyllt. Motståndarna till Nato menar dock även att ett medlemskap i Nato skulle skada Finlands ekonomi, som i hög grad är  beroende av handel med Ryssland. Många har på liknande sätt kritiserat de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland och t.o.m. Finlands medlemskap i EU.

Med tanke på landets säkerhet borde man i Finland välkomna så väl USA:s som EU:s sanktioner med anledning av annekteringen av Krim och stödet till ryska separatister i Ukraina. Rysslands grannländer så som Finland skadas kanske ekonomiskt mest av sanktionerna, men har även den största orsaken att stöda dem. Skulle vi i Finland känna oss säkrare om västvärlden inte reagerade på övergreppen mot Rysslands grannländer?

Det är klart att den nationella säkerheten har ett pris. Försvarsanslagens storlek är en prioriteringsfrågan, men när det gäller de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland och dess skadeverkningar på finsk ekonomi så har Finland mycket begränsade möjligheter att påverka sitt eget öde. Däremot kan Finland långt välja i hur stor utsträckning landet på sikt är ekonomiskt beroende av Ryssland.

Dess värre är inte bara vänstersinnade antiamerikaner som motsätter sig ett Nato-medlemskap. Även inom Centern och Sannfinländarna finns det inflytelserika politiker som starkt prioriterar ekonomiska intressen framom säkerhetspolitiska, fastän de kanske hävdar att landets säkerhet bäst tryggas genom goda relationer med Ryssland.

Sannolikheten för att det skall uppstå en militär konflikt mellan Finland och Ryssland lär lyckligtvis vara liten. Däremot finns det en uppenbar risk för att Finland åter finlandiseras. Om Finland inte behöver Nato för att skydda landet mot ett ryskt militärt hot, så behövs ett finskt Nato-medlemskap för att skydda landet mot självcensur och ett självvalt politiskt beroende av Ryssland.

20 september 2013

Connecting Nokia


Gårdagens stora nyhet var att Stephen Elop får 19 miljoner euro om och när Nokias mobiltelefonverksamhet säljs till Micrososft efter den extra bolagsstämman den 19 november. Summan uppfattas som omåttligt stor, inte minst för att man i Finland upplever att Elop misslyckats i sitt uppdrag att släcka den brinnande plattformen.

Det kunde ha gått betydligt värre för bolaget Nokia. Att det gått brant nedför för Nokia, som ännu för tio år sedan var världsledande inom mobiltelefoni, betyder inte nödvändigtvis att bolaget gjort stora misstag. En tidig satsning på mobiler med touchscreen hade inte räckt i konkurrensen med IT-jättarna Apple och Google då de så kallade ekosystemen blev en avgörande faktor för smarttelefonernas attraktionskraft.

För övrigt har man i offentligheten långt negligerat att Nokia trots sin stora innovativitet under bolagets glansdagar sällan var först ute med nya funktioner. Nokia, var en föregångare inom mobilt Internet, men hade på grund av sin starka ställning råd att vänta med nya funktioner för att maximera vinsten. Det var en medveten strategi.

Med tanke på hur det gått för de före detta biljättarna Motorola och BlackBerry (tidigare RIM) är priset på 5 miljarder som Microsoft betalar för mobiltelefonenheten utan patentportföljen ändå inte så dåligt. Värdet hos Nokias förlustbringade mobiltelefoniverksamhet ligger kanske just i att Microsoft är helt beroende av Nokias Lumia-telefoner för att Windows Phones skall kunna konkurrera med iPhone och Android.

Tidigare i veckan har i kunnat ta del av nyheten att Nokia i all tysthet utvecklat Lumia-telefoner för Android. Projektet lär fortsätta fram till den extra bolagsstämman. Nokia hade inte behövt sluta tillverka mobiler för Windows Phone om man börjat tillverka Androidtelefoner. För Microsoft hade detta dock varit en stor risk. Nokia eller Luomia med Android kunde ha konkurrerat ut Lumia-telefonerna med Windows Phone. Möjligheten att Nokia kunde ha satsat även på Android torde ha skruvat upp priset som Microsoft betalade för Nokias mobiltelefonverksamhet. Microsoft behöver framgångar för Windows Phone för att trygga positionerna för Windows för PC och andra plattformer.

Apple och Google dominerar redan när det gäller smarta mobiltelefoner och surfplattor. Då laptoparna och bordsdatorerna allt mera integreras i samma moln och ekosystem som de mobila enheterna, ligger Microsoft inte alls så bra till. För Google räcker det att satsa på programvara och nättjänster, men Microsoft, som varit ett renodlat mjukvaruföretag, måste nu själv även bli ett hårdvaruföretag och investera i maskinvara för att stärka sin position inom mobila enheter. Därav satsningen på en egen surfplatta, Microsoft surface, som dock inte varit framgångsrikt. Därför var Microsoft så intresserad av Nokias mobiler.

När Nokia i februari 2011 satsningen på Windows Phone hette det att Nokia behövde samarbetet med Microsoft för att få tillgång till ett tillräckligt omfattande ekosystem. I verkligheten handlade satsningen kanske ändå inte i första hand om att ansluta Nokias användare till Microsfts applikationer och molntjänster. Kanske handlade strategin från första början om att ansluta Nokias mobiletelfonverksamhet till Microsoft.

3 juli 2013

Regeringsprogrammet


Regeringsprogrammet har blivit en tvångströja, säger näringsminister Jan Vapaavuori (saml) i dagens Helsingin Sanomat. Metaforen är träffande och kritiken berättigad. Det har varit direkt pinsamt att höra finländska politiker i ur och skur hänvisa till regeringsprogrammet, som om det vore ett heligt kanon. Världsläget förändras, men Finland kan inte anpassa sin politik, eftersom regeringen är bunden att följa regeringsprogrammet. I mitt första inlägg på denna blogg "Vapaavuori och regeringsprogrammet" från den 13 juli ifjol noterar jag att finansminister Jutta Urpilainen (sdp) säger att Finland inte kan bevilja lån utan garantier, eftersom det skulle strida mot regeringsprogrammet. Urpilainens uttalande var ett  svar på Vapaavuoris utspel i Helsingin Sanomat, där Vapaavuori sagt att det inte är rationellt av Finland att kräva garantier för lån till spanska banker.

Vapaavuori har de senaste dagarna talat och skrivit en hel om global strukturförändring. I dagens Helsingin Sanomat noterar Vapaavuori att regeringsprogrammet inte ger några direktiv för hur man borde agera i detta läge. Kanske är närinsministern frustrerad över att inte ha fria händer att i samband med den globala strukturförändringen driva sin egen högerpolitiska linje, men Vapaavuori kritiserar regeringsprogrammets ställning på ett allmännt plan:

Hallitusohjelmasta on tullut puolijumalallinen instituutio, jossa on määritelty kaikki isot asiat. Ja isoja asioita voidaan tehdä vain, jos ne ovat hallitusohjelmassa

Vapaavuori träffar rätt i sin kritik, men han är själv medskyldig till att regeringsprogrammet har fått den roll som det har idag. Seden att regeringen och ministrarna till punkt och prick måste följa regeringsprogrammet är relativt ny och fick sin nuvarande form under regeringen Vanhanen II. Ännu regeringen Vanhanen I inledde den stora kommunreformen KSSR, fastän reformen inte omnämndes i regeringsprogrammet.Vappavuori deltog för första gången vid regeringsförhandlingarna år 2007, då han svarade för kommun- och regionpolitiken. För första gången skrevs i regeringsprogrammet då in en så kallad metropolprogram. Metropolpolitiken torde långt ha baserat sig på överenskommelser som gjorts mellan Vanhanen och Helsingfors i samband med förhandlingarna om KSSR året innan.

I regeringen Vanhanen II var det inte minst bostadsminister Jan Vapaavuori som såg till att den överenskomna metropolpolitiken och regeringsprogrammet i allmänhet följdes. Vid de senaste regeringsförhandlingarna var det igen Vapaavuori som för Samlingspartiets del förhandlade om kommunpolitiken och en ny kommunreform skrevs in i regeringsprogrammet. Vapaavuori utnämndes inte till minister denna gång (förrän Jyri Häkämies avgick), men regeringsprogrammet behöll sin roll som rättesnöre.

23 mars 2013

Katainen, Häkämies och Vapaavuori


Regeringens beslut att sänka företagsbeskattningen läckte ut till arbetsgivarcentralen EK. Det hävdar åtminstone FFC-direktören Matti Tukiainen i ett blogginlägg med rubriken "Joulupukki kävi Etelärannassa". Före Tukiainen publicerade sitt inlägg idag hade Akava-basen Sture Fjäder redan igår publicerat en Facebook-uppdateringa där man på finska och svenska kan läsa följande:

Funderar varför inte regeringen kopplade ihop sänkningen av samfundsskatten med arbetsmarknadsuppgörelsen, för de ville verkligen ha en uppgörelse. Arbetstagarparterna var villiga att göra en moderat uppgörelse med tyngdpunkt på syyselsättningen [sic], men motparten rörde sig verkliget [sic] litet. Därför har jag ställt mig själv frågan, att var sanningen den att de visste på förhand att regeringen tänker sänka skatten med nästan en miljard?

Regeringens beslut att sänka företagsbeskattningen väckte omedelbart förundran? Varför var regeringen beredd att avstå nästan en miljard i skatteintäkter, fastän det inte blev något centralt avtal mellan arbetsgivar- och arbetstagarparterna? Timo Soini kallade träffande skattebeslutet "En villkorslös present till EK". Det ser verkligen inte bra ut, när statsminister Jyrki Katainen i enlighet med EK:s önskemål skänker sin gamla förtrogna vän Jyri Häkämies, som är VD för EK. Fast gåvan hade kanske varit ännu värdefullare för Häkämies perrsonligen, ifall det blivit ett avtal. Då hade Häkämies kunnat ta åt sig äran för ett tillfredsställande förhandlingsresultat. Nu kan förhandlingarna bli svåra för EK och Häkämies i höst.

De nära relationerna mellan Häkänen och Katainen föranleder misstankar i sig. I själva verket var utnämningen av regeringen Katainens näringsminister till verkställande direktör för Finlands näringsliv EK kontroversiellt speciellt med tanke på de nära banden till regeringen. Frågan är om allt ändå gick så som Katainen hade tänkt sig det. Eller var sänkningen av företagsskatten egentligen tänkt att hjälpa fram ett avtal, men då Katainen redan hade kommit överens om skattesänkningen med regeringskumpanerna ...

Häkämies valdes med stor kontrovers till EK:s nya VD efter att hans föregångare Mikko Pukkinen kritiserats för det förra ramavtalet, som inte tillfredsställde alla inom företagsparten. Det hade minsann inte sett bra ut om även Häkämies hade tvingats gå med på ett för EK ogynnsamt avtal. Frågan är om Häkämis lämnade ministerposten för att bli ny VD för EK eller om Pukkinen måste gå för att ge rum för Häkämis. Knappast hade kritiken mot Pukkinen varit lika hård, ifall Häkämies inte stått till förfogande som hans efterträdare. Behövde Häkämies kanske ett nytt jobb för att i sin tur ge rum för Jan Vapaavuori i regeringen?

Katainen hade med säkerhet föredragit att ha Häkämies som näringsminister framom Vapaavuori. När Katainen kontroversiellt lät Häkämies gå till EK får han finna sig i misstro och spekulationer. Var Katainen kanske tvungen att ta Vapaavuori med i regeringen för att Vapaavuori inte var nöjd med hur regeringen skött kommunreformen, speciellt ur Helsingfors perspektiv? Med Vapaavuori som den samlingspartistiska riksdagsgruppens ordförande hade den interna kritiken mot Katainen kunnat växa sig allt för stark. Frågan är om Vapaavuoris medverkan i regeringen indirekt kostat skattebetalarna en miljard.

24 juli 2012

GPX


Erfarenheten säger att min enkla sportklocka av modell Garmin Forerunner 110 ger tillförlitligare värden än Sports Tracker, som jag kör på min Nokia Symbian-telefon. Jag har undrat om det beror på maskinvaran (GPS-mottagaren) eller på Sports Tracker-appen. För att undersöka var skillnaden ligger körde jag på en cykelrunda idag samtidigt Endomondo och Sports Tracker på min telefon, vilket visade sig fungera riktigt väl. Dessutom använde jag mig även av min Garmin sportklocka. (Jämför inlägget "Vuelta Vantaa med GPS".)




Sports Ttracker och Endomondo ritade ut nästan identiska rutter, men ändå visade Sports Tracker en lite längre sträcka. I terrängen brukar Sports Tracker visa en kortare sträcka än Garmin, men Garmin mätte denna gång ett par kilometer kortare distans på den drygt 50 km långa rundan. En jämförelse av GPX-filerna visar att Sports Tracker använder betydligt flera koordinater än Endomondo och Garmin. Ur koden nedan framgår där till att Sports Tracker amvänder sig av lokal tid, medan Endomondo och Garmin räknar med universell tid. Garmin anger altituden (innanför ele-taggen) med oerhört många siffror, vilka på inga sätt motsvarar mätresultatets noggrannhet. Endomondo mäter tiden med en sekunds nogranhet, medan Sports Tracker använder hundradels sekunder och Garmin tusendedels sekunder. Inte heller här har antalet decimaler någon praktisk betydelse. Att Sports Tracker ställvis anger longitud och latitud med väldigt många decimaler, beror på att telefonens GPS ursprungligen mätt koordinaterna i (vinkelenheterna) grader, minuter och sekunder istället för endast grader i decimalform.

Sports Tracker

<trkpt lat="60.260325" lon="25.220138333333335">
        <ele>31.5</ele>
        <time>2012-07-24T13:45:00.66</time>
</trkpt>
<trkpt lat="60.260335" lon="25.220318333333335">
        <ele>31</ele>
        <time>2012-07-24T13:45:01.65</time>
</trkpt>
<trkpt lat="60.26034166666667" lon="25.22051">
        <ele>30</ele>
        <time>2012-07-24T13:45:02.66</time>
</trkpt>
<trkpt lat="60.26035" lon="25.22070666666667">
        <ele>29.5</ele>
        <time>2012-07-24T13:45:03.65</time>
</trkpt>
<trkpt lat="60.260358333333336" lon="25.220911666666666">
        <ele>29</ele>
        <time>2012-07-24T13:45:04.66</time>
</trkpt>
<trkpt lat="60.26036833333333" lon="25.22112">
        <ele>28</ele>
        <time>2012-07-24T13:45:05.66</time>
</trkpt>
 

Endomondo

<trkpt lat="60.2603427" lon="25.2205101">
        <ele>30.0</ele>
        <time>2012-07-24T10:45:02Z</time>
</trkpt>
<trkpt lat="60.2603502" lon="25.2207079">
        <ele>29.5</ele>
        <time>2012-07-24T10:45:03Z</time>
</trkpt>
<trkpt lat="60.2603691" lon="25.2211216">
        <ele>28.0</ele>
        <time>2012-07-24T10:45:05Z</time>
</trkpt>


Garmin

<trkpt lon="25.217306558042765" lat="60.26023842394352">
        <ele>19.600000381469727</ele>
        <time>2012-07-24T10:44:57.000Z</time>
</trkpt>
<trkpt lon="25.217809975147247" lat="60.26025594212115">
        <ele>21.399999618530273</ele>
        <time>2012-07-24T10:45:00.000Z</time>
</trkpt>




Jämförelsen av GPX-koden gav mig ingen förklaring till att Sports Tracker och Garmin ger olika värden. På kvällen gjorde jag ännu en 10 km lång runda med skike i terrängen.  Jag stakade fyra varv runt en drygt två kilometer lång motionsbana. Nu hade jag alla andra positionsmetoder utöver GPS avstängda på mobilen. Garmin mätte denna gång en kilometer längre sträcka än Sports Tracker, fastän Sports Trackers GPX-fil fortfarande innehöll betydligt flera koordinater. Man kunde förvänta sig att flera koordinater skulle innebära en längre distans, men så är det inte.



Sports Tracker använder alltså flera koordinater än Garmin (och Endomondo), men Garmins koordinater är mera tillförlitliga. Att Garmins koordinater är tillförlitligare kan man övertyga sig om då man fokuserar kartorna ovan. Med Garmin stämmer de fyra varven på motionsbanan bättre överens både sinsemellan och med stigen på kartan.


Sports Tracker

Skillnaden mellan Garmin och Sports Tracker hade kanske varit en annan om jag använt en annan mobil. Nokia mobilens GPS (eller A-GPS) är väl tänkt att användas på vägar som finns utritade på Nokias kartor, medan Garmin sportklockan är utvecklad för att användas just för att spåra träningsrundor i terrängen. I det aktuella fallet är det lätt att förstå att Garmin anger en längre distans. Skillnaden i distans kunde eventuellt även bero på skillnaden i hur distansen beräknas, t.ex. hur altituden tas i beaktande.


Garmin