20 september 2013

Connecting Nokia


Gårdagens stora nyhet var att Stephen Elop får 19 miljoner euro om och när Nokias mobiltelefonverksamhet säljs till Micrososft efter den extra bolagsstämman den 19 november. Summan uppfattas som omåttligt stor, inte minst för att man i Finland upplever att Elop misslyckats i sitt uppdrag att släcka den brinnande plattformen.

Det kunde ha gått betydligt värre för bolaget Nokia. Att det gått brant nedför för Nokia, som ännu för tio år sedan var världsledande inom mobiltelefoni, betyder inte nödvändigtvis att bolaget gjort stora misstag. En tidig satsning på mobiler med touchscreen hade inte räckt i konkurrensen med IT-jättarna Apple och Google då de så kallade ekosystemen blev en avgörande faktor för smarttelefonernas attraktionskraft.

För övrigt har man i offentligheten långt negligerat att Nokia trots sin stora innovativitet under bolagets glansdagar sällan var först ute med nya funktioner. Nokia, var en föregångare inom mobilt Internet, men hade på grund av sin starka ställning råd att vänta med nya funktioner för att maximera vinsten. Det var en medveten strategi.

Med tanke på hur det gått för de före detta biljättarna Motorola och BlackBerry (tidigare RIM) är priset på 5 miljarder som Microsoft betalar för mobiltelefonenheten utan patentportföljen ändå inte så dåligt. Värdet hos Nokias förlustbringade mobiltelefoniverksamhet ligger kanske just i att Microsoft är helt beroende av Nokias Lumia-telefoner för att Windows Phones skall kunna konkurrera med iPhone och Android.

Tidigare i veckan har i kunnat ta del av nyheten att Nokia i all tysthet utvecklat Lumia-telefoner för Android. Projektet lär fortsätta fram till den extra bolagsstämman. Nokia hade inte behövt sluta tillverka mobiler för Windows Phone om man börjat tillverka Androidtelefoner. För Microsoft hade detta dock varit en stor risk. Nokia eller Luomia med Android kunde ha konkurrerat ut Lumia-telefonerna med Windows Phone. Möjligheten att Nokia kunde ha satsat även på Android torde ha skruvat upp priset som Microsoft betalade för Nokias mobiltelefonverksamhet. Microsoft behöver framgångar för Windows Phone för att trygga positionerna för Windows för PC och andra plattformer.

Apple och Google dominerar redan när det gäller smarta mobiltelefoner och surfplattor. Då laptoparna och bordsdatorerna allt mera integreras i samma moln och ekosystem som de mobila enheterna, ligger Microsoft inte alls så bra till. För Google räcker det att satsa på programvara och nättjänster, men Microsoft, som varit ett renodlat mjukvaruföretag, måste nu själv även bli ett hårdvaruföretag och investera i maskinvara för att stärka sin position inom mobila enheter. Därav satsningen på en egen surfplatta, Microsoft surface, som dock inte varit framgångsrikt. Därför var Microsoft så intresserad av Nokias mobiler.

När Nokia i februari 2011 satsningen på Windows Phone hette det att Nokia behövde samarbetet med Microsoft för att få tillgång till ett tillräckligt omfattande ekosystem. I verkligheten handlade satsningen kanske ändå inte i första hand om att ansluta Nokias användare till Microsfts applikationer och molntjänster. Kanske handlade strategin från första början om att ansluta Nokias mobiletelfonverksamhet till Microsoft.

3 juli 2013

Regeringsprogrammet


Regeringsprogrammet har blivit en tvångströja, säger näringsminister Jan Vapaavuori (saml) i dagens Helsingin Sanomat. Metaforen är träffande och kritiken berättigad. Det har varit direkt pinsamt att höra finländska politiker i ur och skur hänvisa till regeringsprogrammet, som om det vore ett heligt kanon. Världsläget förändras, men Finland kan inte anpassa sin politik, eftersom regeringen är bunden att följa regeringsprogrammet. I mitt första inlägg på denna blogg "Vapaavuori och regeringsprogrammet" från den 13 juli ifjol noterar jag att finansminister Jutta Urpilainen (sdp) säger att Finland inte kan bevilja lån utan garantier, eftersom det skulle strida mot regeringsprogrammet. Urpilainens uttalande var ett  svar på Vapaavuoris utspel i Helsingin Sanomat, där Vapaavuori sagt att det inte är rationellt av Finland att kräva garantier för lån till spanska banker.

Vapaavuori har de senaste dagarna talat och skrivit en hel om global strukturförändring. I dagens Helsingin Sanomat noterar Vapaavuori att regeringsprogrammet inte ger några direktiv för hur man borde agera i detta läge. Kanske är närinsministern frustrerad över att inte ha fria händer att i samband med den globala strukturförändringen driva sin egen högerpolitiska linje, men Vapaavuori kritiserar regeringsprogrammets ställning på ett allmännt plan:

Hallitusohjelmasta on tullut puolijumalallinen instituutio, jossa on määritelty kaikki isot asiat. Ja isoja asioita voidaan tehdä vain, jos ne ovat hallitusohjelmassa

Vapaavuori träffar rätt i sin kritik, men han är själv medskyldig till att regeringsprogrammet har fått den roll som det har idag. Seden att regeringen och ministrarna till punkt och prick måste följa regeringsprogrammet är relativt ny och fick sin nuvarande form under regeringen Vanhanen II. Ännu regeringen Vanhanen I inledde den stora kommunreformen KSSR, fastän reformen inte omnämndes i regeringsprogrammet.Vappavuori deltog för första gången vid regeringsförhandlingarna år 2007, då han svarade för kommun- och regionpolitiken. För första gången skrevs i regeringsprogrammet då in en så kallad metropolprogram. Metropolpolitiken torde långt ha baserat sig på överenskommelser som gjorts mellan Vanhanen och Helsingfors i samband med förhandlingarna om KSSR året innan.

I regeringen Vanhanen II var det inte minst bostadsminister Jan Vapaavuori som såg till att den överenskomna metropolpolitiken och regeringsprogrammet i allmänhet följdes. Vid de senaste regeringsförhandlingarna var det igen Vapaavuori som för Samlingspartiets del förhandlade om kommunpolitiken och en ny kommunreform skrevs in i regeringsprogrammet. Vapaavuori utnämndes inte till minister denna gång (förrän Jyri Häkämies avgick), men regeringsprogrammet behöll sin roll som rättesnöre.

23 mars 2013

Katainen, Häkämies och Vapaavuori


Regeringens beslut att sänka företagsbeskattningen läckte ut till arbetsgivarcentralen EK. Det hävdar åtminstone FFC-direktören Matti Tukiainen i ett blogginlägg med rubriken "Joulupukki kävi Etelärannassa". Före Tukiainen publicerade sitt inlägg idag hade Akava-basen Sture Fjäder redan igår publicerat en Facebook-uppdateringa där man på finska och svenska kan läsa följande:

Funderar varför inte regeringen kopplade ihop sänkningen av samfundsskatten med arbetsmarknadsuppgörelsen, för de ville verkligen ha en uppgörelse. Arbetstagarparterna var villiga att göra en moderat uppgörelse med tyngdpunkt på syyselsättningen [sic], men motparten rörde sig verkliget [sic] litet. Därför har jag ställt mig själv frågan, att var sanningen den att de visste på förhand att regeringen tänker sänka skatten med nästan en miljard?

Regeringens beslut att sänka företagsbeskattningen väckte omedelbart förundran? Varför var regeringen beredd att avstå nästan en miljard i skatteintäkter, fastän det inte blev något centralt avtal mellan arbetsgivar- och arbetstagarparterna? Timo Soini kallade träffande skattebeslutet "En villkorslös present till EK". Det ser verkligen inte bra ut, när statsminister Jyrki Katainen i enlighet med EK:s önskemål skänker sin gamla förtrogna vän Jyri Häkämies, som är VD för EK. Fast gåvan hade kanske varit ännu värdefullare för Häkämies perrsonligen, ifall det blivit ett avtal. Då hade Häkämies kunnat ta åt sig äran för ett tillfredsställande förhandlingsresultat. Nu kan förhandlingarna bli svåra för EK och Häkämies i höst.

De nära relationerna mellan Häkänen och Katainen föranleder misstankar i sig. I själva verket var utnämningen av regeringen Katainens näringsminister till verkställande direktör för Finlands näringsliv EK kontroversiellt speciellt med tanke på de nära banden till regeringen. Frågan är om allt ändå gick så som Katainen hade tänkt sig det. Eller var sänkningen av företagsskatten egentligen tänkt att hjälpa fram ett avtal, men då Katainen redan hade kommit överens om skattesänkningen med regeringskumpanerna ...

Häkämies valdes med stor kontrovers till EK:s nya VD efter att hans föregångare Mikko Pukkinen kritiserats för det förra ramavtalet, som inte tillfredsställde alla inom företagsparten. Det hade minsann inte sett bra ut om även Häkämies hade tvingats gå med på ett för EK ogynnsamt avtal. Frågan är om Häkämis lämnade ministerposten för att bli ny VD för EK eller om Pukkinen måste gå för att ge rum för Häkämis. Knappast hade kritiken mot Pukkinen varit lika hård, ifall Häkämies inte stått till förfogande som hans efterträdare. Behövde Häkämies kanske ett nytt jobb för att i sin tur ge rum för Jan Vapaavuori i regeringen?

Katainen hade med säkerhet föredragit att ha Häkämies som näringsminister framom Vapaavuori. När Katainen kontroversiellt lät Häkämies gå till EK får han finna sig i misstro och spekulationer. Var Katainen kanske tvungen att ta Vapaavuori med i regeringen för att Vapaavuori inte var nöjd med hur regeringen skött kommunreformen, speciellt ur Helsingfors perspektiv? Med Vapaavuori som den samlingspartistiska riksdagsgruppens ordförande hade den interna kritiken mot Katainen kunnat växa sig allt för stark. Frågan är om Vapaavuoris medverkan i regeringen indirekt kostat skattebetalarna en miljard.