27 juni 2017

Problemet heter nationalism

Efter valet av Jussi Hallo-aho till ordförande för Sannfinländarna motiverade statsminister Juha Sipilä beslutet att inte fortsätta regeringssamarbetet med Sannfinländarna med att partiet under den nya ledningen har en värdegrund som står för långt från Centerns och Samlingspartiets respektive värdegrund. Redan tidigare hade regeringspartierna på grund av olikheterna i värderingar varit tvungna att tänja på gummibandet, men med Halla-aho som ordförande för Samlingspartiet skulle skillnaderna bli för stora. När det visade sig att Sipilä och Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo redan före Sannfinländarnas partikongress hade förhandlat med Timo Soini om ett regeringssamarbete med en utbrytargrupp kom pratet om värdegrund att betraktas som rena teatern. Kanske var Sipilä och speciellt Orpo mera oroade för mediebilden än för behovet att ytterligare behöva töja på gummibandet, men det finns kanske ändå någonting i påståendet om olika värdegrunder.



Som ordförande för Sannfinländarna var Timo Soini framför allt en karismatisk och vältalig populist, men som minister visade han sig även vara pragmatiker och opportunist. Soinis personliga värdegrund bottnar speciellt i hans katolska tro, som står i direkt konflikt med den nationalism som Sannfinländarnas nya ledning representerar och som haft ett starkt fotfäste i partiet redan under Soinis tid som partiordförande.

I en intervju för MTV lät Sipilä förstå att regeringspartierna varit tvungna att kompromissa bl.a. då det gällt invandringspolitik. I sammanhanget nämnde Sipilä även att man framför sig har stora "EU-frågor", så som ett fördjupande av försvarssamarbetet och att det förblivit oklart hur Sannfinländarna under Halla-ahos ledning förhåller sig till dessa frågor.

Invandringspolitiken handlar inte bara om hur man mottar och behandlar flyktingar och invandrare. Invandringspolitiken har i nuläget även utrikespolitisk betydelse. Dels är invandringspolitiken en fråga som i princip borde skötas på ett europeiskt plan, dels är invandringspolitiken en fråga som förorsakar splittring inom Europeiska Unionen. Ryssland har för sin del medvetet utnyttjat flyktingströmmar och invandringskritiska opinioner för att splittra EU och lyckades ifjol tvinga Finland till en bilateral överenskommelse för att få slut på flyktingströmmen över östgränsen.

Ryssland kan tacka invandringen för att britterna röstade för ett utträde ur EU. I flera andra länder har invandringsfrågan gett vind i seglen åt nationalistiska partier. Liksom Ryssland stödde valet av en populistisk nationalist till USA:s president har Ryssland på olika sätt stött nationalistiska och främlingsfientliga partier i Europa. Eftersom nationalismen splittrar Europa, Nato och hela Västvärlden går nationalisterna Rysslands intresse. Samtidigt har Ryssland lyckats skapa goda relationer till nationalistiska ledare och partier.

Innan Timo Soini utnämndes till utrikesminister antydde även han att Finland endast borde se till det nationella intresset och inte stöda en handelsbojkott riktad mot Ryssland. I egenskap av utrikesminister har Soini ändå stått fast vid EU:s gemensamma politik. Man kan bara föreställa sig hur finlandiserat Finland kunde ha blivit utan medlemskapet i EU.

Nationalister motsätter sig ofta medlemskap i EU med hänvisning till att medlemskapet står i konflikt med landets suveränitet. Paradoxalt nog är det för en yttre makt speciellt lätt att utöva påtryckningar just mot nationalistiska ledare, partier och regeringar. Liberala rättsstater med oberoende domstolar och medier och med medlemskap i internationella samarbetsorgan är svåra att finlandisera, men nationalistiska maktutövare som gör anspråk på folkets mandat är lätta att göra till marionetter.

Till den klassiska strategin att splittra och härska hör att uppmuntra och stöda nationalister, även om nationalismen ibland vänder sig mot imperiet som utnyttjat det för sina syften. Bakom Rysslands stöd av den fennomanska rörelsen på 1800-talet fanns naturligtvis ryska intressen. Det är ingen tillfällighet att fennomanerna representerade undfallenhet där svekomanerna representerade konstitutionalism och liberalism. Den fennomanska undfallenheten och dess återkomst under Kekkonen-tiden är ett ömt kapitel i Finlands historia, som man fortfarande har svårt att diskutera. Även med tanke på relationerna till Ryssland verkar det igen vara svårt för politikerna att öppet diskutera Finlands utrikespolitik. Det är lättare att tala om värdegrund.

Halla-ahos ovilja att låta Soini fortsätta som utrikesminister var nog den definitivt sista spiken i kistan för Sannfinländarna som regeringsparti. Värdegrunder och invandringspolitik kan man man tänja på, men utrikespolitiken är allt för viktig för att regeringen Sipilä skulle ha kunnat fotsätta regeringssamarbetet med Sannfinländarna efter partikongressen i början av juni. Att Finland redan är återfinlandiserat kan man se i bl.a. presidentens försiktiga uttalanden om ett eventuellt finländskt Nato-medlemskap. Hittills har Finland ändå lyckats balansera mellan goda bilaterala relationer till östra grannlandet och ett pålitligt medlemskap i EU. Relationerna till Ryssland är framför allt presidentens ansvarsområde, medan regeringen ansvarar för EU-politiken. Med en ny utrikesminister som representerat Halla-ahos Sannfinländare fanns det stor risk för att balansen skulle rubbas. Nationalismen hade hotat Finlands oberoende.

17 april 2017

Skidsäsongen 2017 - 15 eller 51?



Skidsäsongen börjar definitivt vara förbi, fastän jag ännu under påskhelgen har skidat 200 km i fina spår i Oitans i Esbo. Säsongen har varit anmärkningsvärt lång, trots en rätt snöfattig vinter. Snöbristen var inget större problem för mig frånsett att jag slet upp ett par utmärkta skidor i Finlandialoppet och att jag inte kunde delta i något seedinglopp inför Vasaloppet. Efter att ifjol ha varit krasslig när jag skidade Vasaloppet måste jag i år starta från det 4 startledet. Insatsen var ganska tillfredsställande, men kunde ha varit ännu bättre med en bättre startposition. Liksom tidigare stakade jag så gott som hela loppet, men jag hade så pass mycket fästvalla att jag kom upp för den första långa uppförsbacken utan att vare sig staka eller saxa. Denna gång var uppförsbackarna inget problem. Jag orkade bra att staka tills motluten var så branta att jag kunde saxa utan risk för regelbrott.

Till skillnad från de två föregående vintrarna fick jag under den gångna vintern vara frisk frånsett ett par förkylningar i november och december. Mindre problem ed en sjuk axel och en sjuk vadmuskel gjorde att jag måste anpassa träningen och tekniken, men i de viktigaste tävlingarna var jag mera eller mindre frisk.

 I några år har min träning i första hand varit inriktad på Finlandialoppet i fri stil. För tre år sedan var sträckan på grund av snöbrist förkortad till 30 km. De två därpå följande säsongerna kunde jag inte delta p.g.a. förkylningar och mycoplasma. I år var jag äntligen i form och hade dessutom ett par riktigt bra skidor. För tre år sedan var jag 103. Nu blev min placering 67 totalt och jag var näst bästa finländare i min egen åldersklass. Placeringen betyder att jag nästa år får starta från elitledet, vilket har varit en anspråkslös dröm sedan jag skidade Finlandialoppet för första gången för 6 år sedan. Då behövde jag över en timme mera tid på mig att skida loppet på 50 km.

Under den gångna skidsäsongen blev det även flera lyckade tävlingar på normaldistans. Det blev även några segrar, bl.a. mitt första distriktsmästerskap. Jag anmälde mig till distriktmästerskapen, som ursprungligen skulle ha gått i klassisk stil, eftersom det gick rykten om tävlingarna p.g.a. snöbrist skulle flyttas till Borgå. Tävlingarna arrangerades som planerat i Liljendal dagen före Finlandialoppet, men i fri stil, vilket var till min fördel.

De flesta juniorer som sysslar med längdåkning på tävlingsnivå har föräldrar som driver på dem. Skidåkning är tyvärr en redskapssport, som kräver ekonomiska och andra resurser. När jag själv sysslade med tävlingsåkning som junior var jag ett undantag, fastän sporten då var betydligt bredare och mindre resurskrävande. Då jag var 13 skaffade den lokala ungdomsföreningen mig bättre skidor, då mina föräldrar inte förstod sig på kraven på utrustningen. Samma år vann jag ett skidpar till som första pris i en orienteringstävling. Samtidigt kom framgången i orientering att betyda mindre satsning på skidåkning. Följande skidpar köpte jag själv över 20 år senare.

Mina föräldrar stod aldrig bredvid skidspåret och skrek mellantider. Inte heller kom jag att ha några tränare. Fastän jag i flera år hörde till Finlandssvenska Orienteringsförbunds inre ring hade jag till skillnad från andra jämnåriga ingen personlig tränare. Jag tränade efter eget huvud och anpassade träningen till hälsan och dagsformen, men fysiskt hörde jag till de bästa i min åldersklass i Finland. Min dyslexi kombinerat med lågt blodsocker gjorde tyvärr att resultatnivån varierade. Att varken ha föräldrar eller personlig tränare som ställer förväntningar har sina sidor. I min ålder borde man ändå inte längre behöva göra någon annan glad med sina framgångar eller åtminstone inte motiveras att träna p.g.a. andras förväntningar.

Om jag någonsin överhuvudtaget har haft en personlig tränare så är det Robin när jag var kring 14. Robin ordnade att jag kom med på träningsläger och att jag fick representera Sibbo-Vargarna. Han ordnade även tävlings- och träningsutrustning åt mig. Robin skrev det enda träningsprogram som jag någonsin följt. Jag hade tills den gångna skidsäsongen inte sett av Robin på flera år och funderade ofta om han visste om att jag fortfarande eller snarare igen sysslade med skidåkning på tävlingsnivå. Robin har aldrig gjort något stort väsen av sig och han har även haft hälsoproblem, vilket kunde förklara att han inte synts av. Segern i distriktsmästerskapen ledde till att jag fick mitt namn i den lokala tidningen, så att Robin förhoppningsvis noterat min prestation och att jag är tillbaka i skidspåret. Några andra aktiva skidåkare än jag finns det just inte i IF Sibbo-Vargarna från tiden då Robin var tränare.

En vecka efter distriktsmästerskapen gick Finlands Svenska Skidförbundets mästerskap (FSSM) i Borgå, där jag sedan snart 7 år tillbaka har min arbetsplats. Jag undrar om jag någonsin varit så taggad och laddad inför en tävling. I min ålder tar man normalt tävlandet med lite självironi eller åtminstone med glimten i ögat. Tävlandet är inte så allvarligt, fastän satsningen är helhjärtad. Kanske hade jag inte de bästa skidorna, men i övrigt var mitt lopp i Kokonterrängen i Borgå närmast maximalt. Åtminstone var jag så nöjd i mål att jag viftade med händerna då speakern bekräftat att det blivit silvermedalj. Månne jag inte var den enda, de yngsta juniorerna medräknade, som viftade med händerna i mål, fastän jag inte ens vunnit. Jag hade tagit min första FSSM-medalj.




Den första som gratulerade mig i mål var till min stora överraskning Robin, som dök upp som om vi båda var i himlen. Det var inte bara ett känslofullt återseende vid rätt tillfälle. Åtminstone för min del var det som om tiden stått stilla i tre årtionden. Jag kunde lika bra ha varit 15 som 51. Ja, den här bedriften borde jag ha klarat av för över trettio år sedan, men den blev lite omvägar innan den förlorade sonen hittade hem. Visst kan det även för en medelålders betyda någonting att få glädja sin tränare med framgång i skidspåret. Och jag vill tro att det även betydde någonting för Robin att bli presenterad som min tränare.