Visar inlägg med etikett cykling. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett cykling. Visa alla inlägg

5 april 2021

Vinnare på pandemin

De flesta kriser har förlorare och vinnare. Vapenindustrin vinner på krig, liksom läkemedelsbolagen kan vinna på epidemier. Även den aktuella coronapandemin har sina vinnare. Dit torde bl.a. näthandelsbolag och teknologibolag höra. Under nedstängningen har ju väldigt mycket flyttat till nätet. Ibland är fördelarna som en del drar av kriser så stora att konspiratoriskt lagda misstänker att vinnarna i själva verket ligger bakom krisen. Så behöver det naturligtvis inte vara. Åtminstone är det inte jag som skapat viruset SARS-CoV-2, fastän jag dragit nytta av covid-19.

Gymmet saknar jag trots allt.

För många har utmaningen med pandemin varit att stanna hemma och isolera sig. Bristen på socialt umgänge har för många varit psykiskt mycket tungt. Själv är jag något av en enstöring, speciellt efter att jag för snart tre år sedan först skadade mig i en cykelolycka och efter olyckan drog på mig andra skador, då jag hade för bråttom att komma tillbaka. (Se "Olyckor och skador", "Trokanterit" och "Skadad idrottsman eller farbror med krämpor?".) I över ett års tid har jag haft svårt att sitta, stå och ligga annat än på mage.

Det är klart att det inte är så lätt att leva ett socialt liv, om man bara kan ligga på mage. Dessutom är det även tungt att ligga på mage längre stunder, speciellt då man samtidigt skriver på datorn. Jag har under det senaste året trots allt inte varit sjukledig en enda dag. Det förklaras långt av effekten av värkmedicin, men framför allt av att möten och fortbildningar har flyttat till nätet tack vare coronan. Just när mina problem har varit som värst har undervisningen flyttat till nätet och jag har liksom miljontals med mig värden över i egenskap av lärare fått jobba på distans.


If you cannot sit, you have to stand up paddle boarding.
SUP är utmärkt träning för längdåkare!

När hela världen har stannat hemma har även jag gjort det. Det hade jag varit tvungen att göra även utan pandemin. Jag hade i ingen händelse kunnat gå på bio för att se Bondfilmen No time to Die, gå på släktbjudningar eller skida Vasaloppet. När människor världen över sitter hemma och känner sig ensamma har jag känt mig vara i gott sällskap. Det är inte bara jobbet som flyttat hem eller till internet, utan även mycket annat stremas och visas på nätet. Jag har visserligen regelbundet gått på fysioterapeutisk behandling, men tack vara pandemin har fysioterapi online slagit igenom. Har man lite ovanligare och svårbehandlade problem är det en tillgång att många fysioterapeuter nu mera än någonsin tidigare presenterar introduktionsvideor och provbitar ur nätkurser på Youtube.



Till skillnad från förra våren bjuder Europort och andra kanaler på sportevenemang i direktsändning. Själv följer jag speciellt med längdåkning och cykeltävlingar och jag ser på sändningarna medan jag kör rehabilitering eller ersättande träning med gummiband. Att det saknas egentlig publik spelar ingen större roll i landsvägslopp på cykel. Tvärtom är det en fördel att det inte trängs för mycket publik i uppförsbackarna i bergsetapper. Hittills i år har pandemin inte märkbart påverkat tävlingskalendern för proffscykling, så det går ingen nöd på mig som bänkidrottare.

Det är mycket behagligare att dela en pandemi med sina medmänniskor och hela världen än att låsa in sig med egna ovanliga och lite pinsamma fysiska problem. På nätet finns det visserligen facebookgruppar för olycksbröder- och systrar som lider av liknande problem. Jag är medlem bl.a. i grupper för personer med trokanterit, proximal hamstringtendinopati och reflux. Jo, refluxproblemen har blivit värre av att jag ligger på mage. Här har det dock skett en förbättring via fysisk träning och Facebook bjuder på framgångsberättelser om personer som arbetat bort sina refluxproblem. Annars är det mest deprimerande att ta del av människors berättelser av hur de inte har kunnat sitta på flera år eller t.o.m. årtionden. Skulle mitt problem bara vara att jag har svårt att sitta, men när jag tidvis inte heller klarar av att stå längre stunder...

I början av april ser det ut att vara bara några månader kvart av nedstängningen pga. coronan. Skolorna torde återgå till närundervisning före det och därmed är det slut med jobbande på distans för min del. Mina hälsoproblem kommer däremot inte att vara över. Kanske måste jag sjukskriva mig, eller så klarar jag mig med värkmedicin. Jag kommer att sakna pandemin!

Fast även när det gäller min tendinaopati - eller kanske snarare mina tendinopatier - ser jag ett slut, om än lite längre fram. Tack vare mina problem har jag fått upp ögonen för begränsningar i min rörlighet och problem med hållningen, som jag lidit av under största delen av mitt liv. Det var egentligen bara en tidsfråga när den tidsinställda bomben skulle explodera. Hade det inte varit för cykelolyckan och de där påföljande överansträngningsskadorna skulle paketet kanske ha brustit ett årtionde senare när det pga. åldern hade varit ännu svårare att rätta till problemen. Att rätta till obalans mellan muskler, stärka svaga och kroniskt spända muskler och öka rörligheten tar tid, inte minst då man inte kan stretcha skadade senor. Tendinopati tar i sig lång tid att övervinna, även i fall där senskadan inte bottnar i bakomliggande problem. Och det hade varit lättare att rätta till problemen om jag varit yngre.

Mina nyvunna insikteter i hur kroppen fungerar känns så värdefulla att jag - trots mina tillfälliga fysiska problem - nästan fasar vid tanken på hur illa det hade förblivit med min hållning och rörlighet, om jag inte hade skadat mig. Jag har haft lite skolios, men framför allt har jag haft en iögonfallande lordos (överdriven svank), som långt kan förklaras av svaga och spända hamstringsmuskler (bakre lårmuskler) och mycket starka men lika så strama främre lårmuskler. Jag hoppas kunna återkomma med ett blogginlägg om hur man jobbar bort fel i hållningen och bristande rörlighet och övervinner tendinopati. Tills dess hoppas jag att jag åtminstone kan fungera som ett varnande exempel. Bara jag blir kvitt mina nuvarande akuta problem kommer jag att ha en bättre fysik än jag någonsin haft förut. 


6 juli 2019

IBS



Vid en cykeltävling förra sommaren kollade en bekant cyklist innehållsförteckningen på en proteinstång. Han förklarade i förbifarten att han hade IBS. Av någon anledning hade begreppet IBS gått mig förbi, men jag insåg snart att det var namnet på en sjukdom som jag själv lidit av sedan tonåren. Jo, det var ingen nyhet att jag hade en irritabel tarm, men det låter inte som en diagnos, fastän det kanske betyder samma sak som IBS.

IBS är en förkortning av irritable bowel syndrome. För finländska cyklister har den den besläktade sjukdomen IBD blivit känd via cykelföreningen IBD, som grundades just för att göra sjukdomen IBD känd. IBD är en förkortning av inflammatory bowel disease och IBD är en betydligt allvarligare eller åtminstone besvärligare sjukdom än IBS. Medan IBD behandlas med medicin kan man ifrågasätta om IBS överhuvudtaget är en sjukdom. Med rätt diet eller kost behöver en person med IBS överhuvudtaget inte ha några symptom.

Flera av de aktiva inom cykelföreningen IBD lider personligen av sjukdomen IBD och har även gått ut i offentligheten med sin sjukdom. Detta gäller åtminstone fjolårets finska mästare i landsvägslopp på cykel, Anders Bäckman och föreningens grundare, ishockeyspelaren Tomas Ramstedt. Men jag vet även toppidrottare som valt att inte gå ut med sin sjukdom, eftersom den upplevs som allt för privat eller "komplicerad". Personer med IBS lär sällan ha lika besvärliga symptom, men framför allt kan symptomen oftast undvikas med lämplig kost. IBS kan snarare jämföras med laktosintolerans, som i sig eventuellt kan betraktas som en forn av IBS. Symptomen på laktosintolerans och IBS är långt de samma. Att vara laktosintolerant är inte en sjukdom, utan ett normalt tillstånd, som gäller majoriteten av jordens vuxna befolkning. Liksom en laktosintolerant är symptomfri om hon eller han undviker laktos kan i princip en person med IBS vara symptomfri genom att undvika livsmedel med vissa kolhydrater. Riktigt så enkelt är det ändå inte.


Anders Bäckman, IBD Cycling
Irritabel tarm ansågs länge förorsakas av psykisk stress. För mig var det ändå tidigt uppenbart att mina problem berodde på störd tarmflora till följd av att jag prövat på att vara vegetarian på 1980-talet. Min lösning på problemet var att jag började undvika grönsaker, frukt och fullkornsprodukter, eftersom de innehåller rikligt med fibrer. Småningom insåg jag ändå att jag tål potatis, fastän det naturligtvis även innehåller en del fibrer, medan redan små mängder av lök gav svåra symptom. Varför jag brukade få problem med magen när jag var förkyld förstod jag inte. Det tog lång tid innan jag såg ett samband mellan sötningsmedlen i halspastiller och problem med magen. Fortfarande torde jag i onödan undvika fiberrika livsmedel som i verkligheten inte är ett problem. Det är nämligen skillnad på olika fibrer, liksom på olika mono- di- och oligosackarider. Kostfiber består inte alls bara av cellulosa, vilket jag länge trott.

Begreppet FODMAP för fermeterande kolhydrater, som kan förorsaka jäsningsprocesser i tjocktarmen, lanserades för mindre än två årtionden sedan. FODMAP är en förkortning för fermentable oligo-, di-, mono-saccharides and polyols, där polyols kan översättas till sockeralkoholer. Exempel på sockeralkoholer är sorbitol och xylitol, som används som sötningsmedel i sockerfria produkter. En person med IBS kan bli symptomfri genom att hålla sig till en kost låg på FOFMAP.

Själv diagnostiserades jag för länge sedan för laktosintolerans. Det är ingenting jag gör ett nummer av. Jag håller mig om möjligt till laktosfria eller låg laktoshaltiga produkter, men en tablett med enzymen laktaid fungerar även bra. Tyvärr finns det inga tabletter att ta för personer med IBS. Inte heller finns det några direkta motsvarigheter till laktosfria eller låg laktoshaltiga mjölkprodukter. Medan det finns vegetariska alternativ för veganer och vegetarianer, laktosfria alternativ för laktosintoleranta och glutenfria alternativ för de kanske 2 procent av befolkningen som är glutenintoleranta eller lider av celiaki så hittar man aldrig FODMAP-fria alternativ för de kanske över 10 procent som lider av IBS.



Trots att medierna under de allra senaste åren uppmärksammat FODMAP och IBS, så har livsmedelproducenterna inte ännu kommit på att marknadsföra produkter som låg FODMAP-haltiga. Tvärtom ingår lök, soja, kli, spannmålsfibrer och sockeralkoholer som tillverkningsämnen eller tillsatsämnen i många livsmedel där de inte skulle behövas. Det går inte att köpa färdiga köttbullar utan lök och det kan vara svårt att hitta bröd som inte är rikligt på vätefiber. Däremot marknadsförs produkter ofta som sockerfria och rikliga på fibrer. Så länge en person med IBS själv tillreder sin mat är IBS inget större problem, om man vet vilka FODMAP man speciellt bör undvika. Om jag däremot skall gå ut och äta eller blir bjuden på middag så är det inte så lätt.

Jag kritiserar gärna livsmedelproducenter och restauranger för att helt nonchalera personer med IBS. I ärlighetens namn skall dock sägas att personer med IBS ofta saknar en diagnos och inte själva vet vad de tål och inte tål. Många personer med IBS väljer gärna ett glutenfritt alternativ. I verkligheten torde de må bra av glutenfria alternativ, för att de inte tål större mängder av vätefibrer, men det vet de ofta inte om. Därtill kommer att personer med IBS tål olika slag av fermeterande kolhydrater, så ingen låghaltig FODMAP-kost passar alla. Helt kan och bör de fermeterande kolhydraterna inte heller lämnas bort. Ändå är det häpnadsväckande hur dåligt experter på kost och näring fortfarande verkar känna till IBS och problemen med FODMAP. Men visst har t.ex. läkare börjat förstå att fiberrik kost snarare kan vara orsaken till än lösningen på problem med irritabel tarm. För egen del skulle det gälla att bättre ta reda på vilka kolhydrater, fibrer och livsmedel jag trots allt tål, för det är även viktigt med en mångsidig kost.

30 december 2018

Olycka och skador

Trafikmärke i Borgby

Landsvägsloppet Helsinki Velotour (kategori 2) sista söndagen i augusti blev min sista tävling och sista cykelrunda i år. Jag hade aldrig tidigare åkt omkull i ett cykellopp, men nu var jag tvungen att väja för ett par cyklister som kolliderade framför mig. Då jag väjde körde jag av vägen och på ett trafikmärke. Medan cyklisterna som krockat framför mig fortsatte tävlingen blev det ambulansskjuts till Borgå sjukhus för min del. Jag hade förstås osannolik otur när jag träffade trafikmärket, men det kunde ha gått värre. Cykelgaffeln gick av på båda sidorna, hjälmen blev förstörd, men jag fick inte hjärnskakning. Däremot skadade jag axeln och fick kompressionsfrakturer på ett bar ryggkotor. Läkaren gav mig "idrottsförbud" på tre månader, vilket betydde att åtminstone den kommande skidsäsongen var förstörd.




En olycka kommer sällan ensam, heter det. Mindre än två veckor efter kraschen fick jag blodpropp i vänstra vaden. Jag har visserligen genetiska förutsättningar för blodpropp, men blodproppen torde ha ett samband med olyckan, om inte annars så för att den tvingade mig till vila. Ändå ordinerades jag medicin mot blodpropp för resten av livet, vilket inte var så roligt. Till all tur finns det moderna antikoagulantia eller "bloduttunnande" mediciner som är mycket lättare att använda än Marevan, som ännu för några år sedan var den vanligaste medicinen mot blodpropp. Jag valde Xarelto, vars fördel är att det räcker med en tablett i dagen efter de tre första veckorna efter en propp, trotsa att den har en relativt kort halveringstid. Ett problem med Xarelto, vars verksamma ämne heter Rivaroxaban, är att det, liksom alla antikoagulantia, ökar risken för blödningar, då dess uppgift ju är att förhindra blodet att koagulera. Tidigare har det inte funnits en antidot som tar bort medicinens antikoagulerande verkan, men sedan i våras finns det en motgift vi namn Andexxa på marknaden. Dess värre lär en dos kosta tiotals tusen euro och jag vet inte om medlet finns tillgängligt på alla sjukhus.

Det är bäst att försöka undvika olyckor som kan förorsaka blödningar. Som tur är försvinner verkan av Xarelto eller Rivaroxaban i praktiken på ett dygn, så framöver gäller det att bara inte ta medicinen på morgnarna före en cykeltävling. Framför allt gäller det väl ändå att med tanke på risken för hjärnblödning att se till att blodtrycket inte blir för högt. En annan möjlighet skulle vara att byta till Pradaxa, till vilket det funnits en antidot redan i några år, men Pradaxa skall man av någon anledning ta två gånger i dygnet, trots att  halveringstiden för dess verkande ämne är något längre än för Rivaroxaban, som alltså är det verkande ämnet i Xarelto.

Mindre än två veckor efter att jag började ta antikoagulantia fick jag akut inflammaation i en tand. Enligt den tandläkare som jag först besökte kunde inflammationen ha ett samband med att jag bara kunnat sova på högra sidan eftersom jag skadat axeln i cykelolyckan. Bakterierna frodas i värmen. För att stoppa inflammationen måste tanden ut och för att man skulle kunna dra ut tanden måste jag avbryta Xarelto-kuren för ett par dagar. Inflammationen i tanden var akutare än blodproppen, som i sig var allvarlig om än av det lindrigare slaget. Vill man se någonting positivt i det hela, så är det att jag klarade av flera åkommor på en gång utan att behöva göra extra avbrott i träningen.



Idrottsförbud är naturligtvis ett relativt begrepp. Jag fick även olika direktiv från olika läkare. En månad efter cykelolyckan började jag promenera, först gjorde jag en halv timme långa rundor, senare över två timmar långa. Relativt tidigt började jag även cykla på traditionell motionscykel. På en motionscykel kan man sitta med rak rygg utan att belasta bröstryggen, där jag hade frakturerna, men de breda sadlarna är inte gjorda för långa träningspass och gjorde knappast gott åt mina sätesmuskler. Ungefär samtidigt med spinning på motionscykel började jag med vattenlöpning, som borde vara skonsamt, inte bara för ryggen, men som kanske trots allt belastade vissa muskler för mycket. Troligtvis var det ändå ett träningspass på gymmet drygt två månader efter olyckan som i första hand förorsakade en besvärlig skada.

Några dagar efter träningspasset på gymmet hade jag muskelvärk, som dock snart gick över. Värre var det att jag plötsligt fick en intensiv men övergående värk i vänstra höften. Första gången det högg till i höften satt jag vid skrivbordet efter en träningspass i simbassängen.  Nästa gång hände motsvarande ett dygn senare när jag tränade vattenlöpning. Under en veckas tid högg det till i höften någon gång per dag. Smärtan var så stark att jag skrek till varje gång det högg till oberoende av var jag befann mig. Utöver lite öm känsla i sätesmusklerna när jag var på lång promenad hade jag inga andra symptom på någon relaterad skada. Efter en vecka med hugg i höften en gång i dagen började det hugga till flera gånger i rad. Nu förstod jag att sluta träna, men värken fortsatte. Under några dagar besökte jag två gånger läkardejour, där jag ordinerades stark värkmedicin, och dessutom en ortoped, som ordinerade mig fysioterapi.

Ortopeden trodde inte att jag hade ischias, inte ens falsk ischias, som anses kunna bero på en spänd eller svullen piriformismuskel. Smärtan var allt för lokal för att bero på ischiasnärven, ansåg ortopeden. Under den första behandlingen av en fysioterapeut kändes det ingenstans, fastän jag både tänjde på och ansträngde relevanta muskler. På kvällen efter behandlingen brakade istället helvetet löst.




Den huggande värken fortsatte några dagar, men upphörde sedan helt. Kvar blev en svårdiagnostiserad svag värk i höften och sätesmusklerna, som verkade bli värre av träning. Speciellt verkar skadan bli värre av skidåkning, medan cykling fungerar bättre, så länge jag inte höjer tempot. I en månads tid har jag nu försökt träna så mångsidigt som möjligt på gym och endast gjort korta rundor på skidor. Till saken hör att jag i början av december lyckade  skära bort en bit av tummen, vilket naturligtvis ytterligare försvårade träningen.

Inflammation i en eller flera muskler misstänkte jag från från första början. Dess värre får man inte kombinera antikoagulantia med antiinflammatorisk medicin. Ortopeden trodde inte att antiinflammatorisk medicin skulle vara till någon nytta, men kanske ville han bara inte avbryta Xarelto-kuren.

Efter julen, då jag redan hade tagit Xarelto i över tre månader besökte jag en annan ortoped, som även borde ha varit insatt i idrottsskador. Han ifrågasatte det förnuftiga i förebyggande medicinering mot blodpropp med tanke på riskerna för blödning. Ändå fick jag inget svar på om det skulle löna sig att pröva på antiinflammatorisk medicin. Den här ortopeden trodde inte på inflammation utan föreslog istället att jag hade ischias.

Knappast beror min värk på ischias. Om min finska varit bättre hade jag knappast fått den diagnosen, för speciellt efter att den intensiva värken upphört motsvarar symptomen inte alls ischias. Däremot är jag rädd för att ortopeden har rätt i att problemen kan vara relaterade till slitage, som cykelolyckan förorsakat. Det var kanske inte bara ett par ryggkotor och en axel som fick stryk.

Trots olyckan och skadorna har jag betalat deltagaravgiften till Vasaloppet. Min ursprungliga plan var att i år satsa på att diagonala, eftersom jag inte kunde träna överkroppen under hösten. Ett par rundor med traditionell klassisk åkstil visade sig dock vara illa med tanke på den aktuella skadan. Däremot fungerar det relativt bra med stakning, åtminstone med stakmaskinen på gymmet.

Vila skulle kanske vara den bästa medicinen, men det är svårt att låta bli att träna under julledigheten, då jag för en gångs skull har tid att träna. Dessutom har jag ju redan under hösten varit tvingad till längre avbrott i träningen. Men det här är naturligtvis bara ett lyxproblem.

17 oktober 2017

Cykelsäsongen 2017

Efter en lång och lyckad skidsäsong inledde jag utomhussäsongen på cykel först i mitten av maj. Något längre avbrott i träningen blev det inte, bara en dryg vecka för en förkylning i slutet av april, men då det var för årstiden kallt ute passade jag på att köra på trainern medan jag följde med Giro d'Italia. Cykelsäsongen var den första för mig med tävlingslicens. Det blev bara två starter i tävlingar som kräver licens, men jag deltog även i en del mindre tävlingar och konditionslopp. Resultatsmässigt var den bästa tävlingen kanske konditionsloppet Porvoon kuntoajo, där jag var sjätte. En seger blev det i en Bianchi-cuptävling på Kråkö, där det varken finns tunga motlut eller tekniskt svåra kurvor. Den tuffaste loppet var Mäntsälän ajo, där jag var tvungen att delta i farthållningen. Bl.a. Esa Skyttä såg till att alla i den jagande klungan gjorde sin del av dragjobbet. I så kallade konditionslopp brukar jag klara mig ganska långt på att låta andra hålla upp farten.

Min erfarenhet från min första tävlingssäsong är att slutspurten är min styrka. Det är lite intressant med tanke på att jag som löpare inte var speciellt spurtsnabb. I cykling förutsätter en stark spurt inte nödvändigtvis snabba muskler utan framför allt muskelstyrka. Jag har även en bra muskeluthållighet, vilket betyder att jag ofta har krafter kvar på upploppet, även då jag kört aktivt och bidragit i farthållningen. Min sämsta sida är uppförsbackor, speciellt i början av ett lopp. Dels är jag tung till kroppsbyggnaden, vilket hänger ihop med styrkan och spurtsnabbheten, dels gör min ålder att min maximala syreupptagningsförmåga inte är så hög.




I min första större tävling, Borgåloppet, som gick i juni, var det ändå inte motluten som var min svaghet, utan bristande teknik. Det är svårt och det krävs dessutom mod för att hänga med i branta kurvor och på avsnitt med kullerstenar. Efter första varvet tappade jag kontakten med huvudklungan, fastän jag kände mig stark just före varvningen. Jag kommer nog aldrig att klara mig speciellt bra i det tekniskt krävande Borgåloppet. Desto lämpligare var rutten för mig i Helsinki Velotour, som ordnades i augusti. I år var Helsinki Velotour förutom ett motionslopp även en nationell tävling i tre olika kategorier för herrarna. Jag ställde upp på den kortaste sträckan för kategori 3, där de sämsta tävlingsåkarna deltar. Min slutspurt på Backansgatan räckte till andra plats. I cykellopp brukar bara segrar räknas, men visst blev det fina bilder från prisutdelningen att dela på sociala medier.

Det viktigaste resultatet från cykelsäsongen 2017 är ändå att jag klarade mig utan olyckor och benbrott. Jag åkte inte omkull en enda gång vare sig i tävlingssamanhang eller på grupprundor. Dessutom klarade jag mig helskinnad från tre motionsorienteringar på cykel. Man kan träna stora mängder på cykel utan större risk för överansträngning, men istället är risken för benbrott relativt stor. Eftersom cykling fortfarande i första hand är en träningsform inför skidsäsongen tar jag det extra försiktigt, eller kanske saknar jag bara det mod som krävs av en tävlingscyklist.

25 december 2016

Träning inför skidsäsongen

När jag i juli 2012 skrev mitt första inlägg på denna blogg hade jag dagligen i sex års tid skrivit blogginlägg om ett enda ämne: fallet Sibbo. Denna blogg öppnade jag för att skriva om även andra ämnen, men det har inte blivit så många inlägg, inte ett enda hittills i år. Även inläggen på denna blogg har mest handlat om politik, fastän jag ingalunda är politiskt aktiv. De senaste fem åren har jag främst satsat på uthållighetssport, närmare bestämt längdåkning, landsvägscykling och paddling, men jag har inte just bloggat om detta värv. Närmast kommer ett par inlägg om tracking och gps, "Vuelta Vantaa med GPS" och "GPS".

Sedan Vuelta Vantaa 2012 har jag utvecklats som cyklist, fastän cykelkarriären även stött på motgångar. Ifjol våras fick jag en genetiskt betingad blodpropp i högra vaden, vilket förutom ett kort uppehåll i träningen ledde till att jag i ett halvt år måste äta så kallad bloduttunnande medicin. Medicinen medförde inte några andra men än att jag måste undvika blödningar och därmed ta det försiktigt på cykelsadeln. För detta år planerade jag att skaffa mig tävlingslicens även i cykling, men efter flera förkylningar på våren och mykoplasma på vintern övergav jag planerna på att tävla på cykel. Det blev bara ett kvarterslopp i Östersundom och ett motionslopp i Borgå, Porvoon kuntoajo, som istället gick desto bättre.

Målgång för huvudklungan vid Porvoon kuntoajo. Foto Timo Pasanen, Uusimaa

Trots knappt 9 000 km på cykel har jag främst tränat med tanke på längdåkning. Istället för att som tidigare åka rullkridskor och skike åkte jag under sommaren och hösten rullskidor 2 - 3 gånger i veckan. Då jag hösten 2015 hade problem med tennisarmbåge efter ett motionslopp i paddling skaffade jag mig ett par staffansstavar med fjädring för skate. Klassiska rullskidor har jag under det gångna året bara åkt på sandväg, som för armarna är mycket skonsammare än asfalt. Några problem med armen har jag inte heller haft, men på grund av ont i ryggen eller snarare sidan blev det inte så mycket paddlat. Jag hann ändå delta i Simsalö runt, som jag vann andra året i rad. En för mig ny träningsform, som jag upptäckte i somras, är konditionssal med bl.a. stakmaskin. Under regniga sommardagar blev det en hel del stakat innomhus. Andra former av träning inomhus som jag fortsatt med är cykling på trainer och skidning i hall.

Säsongen för skidträning i skidhall blev extra kort denna höst. Skidhallen i Stensböle i Helsingfors öppnades först i början av oktober och redan den 6 november gjorde jag min första skidträning på natursnö. Då natursnön hade smultit fanns det redan kanonsnöspår till förfogande. Trots ett par förkylningar hade jag redan före julen hunnit skida över 800 km utomhus.

Kanonsnöspåret i Söderkulla i Sibbo var 1 km långt redan i början av december.

Längdåkning är tyvärr en redskapssport där, förutom vallningen, skidornas egenskaper spelar en avgörande roll. Vallan och skidorna är inte bara dyra; det krävs även kunskap för att välja rätt valla och rätt skidpar för bestämda förhållanden. Här har jag ännu mycket att lära. Inför den kommande tävlingssäsongen har jag låtit stenslipa fyra par skidor, tre par för skating och ett par för parstakning. Alla fyra paren kan vid behov användas för stakning, men några skidor för riktigt kallt före har jag inte.

Träningen är upplagd främst med tanke på Finlandialoppet på 50 km i fri stil, men det är kanske ändå framför allt Vasaloppet som motiverar mig att träna. De två senaste vintrarna har jag inte kunnat delta i Finlandialoppet på grund av förkylningar. Vasaloppet har jag skidat, men prestationsnivån har dragits ned av mykoplasma. Hålls jag frisk så bör den kommande vintern bli min bästa hittills och det är inte så illa att kunna säga då man redan fyllt 50.

22 juli 2012

Vuelta Vantaa med GPS.




Idag deltog jag i den första upplagan av cykelloppet Vuelta Vantaa. Loppet gick för min del över förväntningar och jag kunde hålla en medelfart på 36 km/h. Fast den exakta medelfarten beror på hur man mäter. Officiellt var sträckan 97 km, men själv mätte jag upp dryga 96 km. (Rundan kördes två varv.) Denna gång visade Sports Tracker och Garmin lika lång sträcka. I terrängen brukar Garmin vara exaktare och därmed visa lite längre distanser. Sports Tracker, som jag kör på min Nokia Symbian-telefon, startade jag lite i förtid, eftersom jag höll telefonen i fickan. Min Garmin sportklocka hade jag runt styrstången, så den kunde jag starta exakt 11:00 då starten gick.


Vuelta Vantaa har marknadsförts som ett motionslopp, men visst tävlades det. Segern i herrklassen gick till skidåkaren Niklas Colliander, som var suverän på upploppet. En annan känd skidåkare, Matias Strandvall, åkte omkull 15 km före mål

Sportdatorer med GPS börjar vara standardutrustning på racingcyklar, fastän jag själv förlitar mig på sportklocka och mobiltelefon med GPS. Från sportdatorn (eller sportklockan) kan cyklisten följa med hur lång sträcka som avverkats, medelhastigheten, tempot (tid per km), puls mm under loppets gång, men sportdatorn producerar även data att analysera och dela med sig av i efterskott.

Både med Sports Tracker och Garmin kan man dela aktiviteter via widgets på webben. Med båda tjänsterna går det att välja så väl karta som satellitbild. Sports Tracker har även widgets som automatiskt uppdateras efter att nya aktiviteter laddats upp. (Se min hemsida.) Sports Tracker använder sig här av Googles karttjänst, medan Garmin erbjuder två alternativ: Google och Bing. Bing är Microsofts varumärke, men i själva verket använder sig Microsoft huvudsakligen av Navtecs kartor, medan Blom åtminstone ett år till står för "fågelperspektivet". Blom är ett Norskt bolag, medan Navtec sedan år 2008 är ett dotterbolag till Nokia. Fastän Sports Tracker (tidigare Nokia Sports Tracker) ursprungligen utvecklades av Nokia för Nokia-telefoner med plattformen Symbian Serie 60, använder sig Sports Tracker inte av Navtecs kartor.




På sportklockan kan man kolla rutten först efteråt, när man via datorn först laddat upp data på internet. Med Sports Tracker kan man direkt från telefonen sända informationen till internet, men det går även att kolla rutten direkt på telefonen. Här använder sig Sports Tracker, åtminstone på Nokia-mobiler, av Open Street Map, som på en del ställen är mycket exaktare än både Googles och Navtec kartor, men som på andra ställen är mycket bristfällig. Arrangörerna hade även lagt ut bansträckningen på GPSies, som använder sig av Open Street Map.

http://www.gpsies.com/map.do?fileId=tjzgnaeejqfkhfij

Även då det gäller karttjänster är det globala aktörer som tar över. Här har vi tre stora som konkurrerar: Google, Nokia/Navitec (Microsoft) och det (från upphovsrätt och licensavgifter) "fria" alternativet Open Street Map.





På min Nokia-mobil har jag även en annan tracker app, Endomondo Sports Tracker, som jag dock sällan amvänder. Liksom på Sports Trackers webbplats kan man på på Endomondo.com ladda upp eller "importera" GPX-filer och dela vidare aktiviteter. På Garmins webbplats kan man igen ladda ner eller "exportera" GPX-filar. (Det samma kan man på Sports Trackers och Endomondos webbplatser.))Fönstret ovan baserar sig således på exakt samma data som Garmin widgeten lite högre upp, fastän Endomondo erbjuder lite annan information. Jag delar själv ofta vidare data från min Garmin sportklocka via Sports Tracker, eftersom sportklockan ofta ger mera tillförlitlig information.

Endomondo.com använder sig av Googles kartor och satellitbilder, men aps för Nokia-telefoner använder sig av Open Street Map, precis som Sports Trackers appar. Appar för andra telefoner fungerar däremot med Googles karttjänst.